Flygresan
Flygresan gick bra. Riktigt bra faktiskt. Efter att mamma vinkat av mig och jag gått in genom gaten så slog det mig att jag faktiskt skulle flyga ensam. Flyga ensam till Kina och byta i Beijing, jätteläskigt. Jag tittade mig omkring efter någon som såg lite vilsen och rädd ut, typ som jag, som kanske också skulle ut och åka själv till ett land där ingen förstår vad man säger. Men trist nog så var inte fallet ritkgit så. Det var mer flera hundra högljudda kineser som stod i stora flockar och skrek, skrattade och petade på varandra. Och så var det jag och tre bortkomna svenskar med ipod som satt lite intryckta i ett hörn. Planet var lite försenat och han som stod och skulle informera oss om vad som hände pratade bara väldigt hög och tydlig mandarin. Men efter ett tag upptäckte han att det stod några svenskar och såg lite ängsligt på varandra, så då drog han det hela på helt oförståelig engelska också. Men vi kände oss i alla fall lite mera med i gänget. En väldigt rolig sak som jag har upptäckt här i Kina är det här med att köa. Alltså jag tror inte ens att det ordet existerar här. Som när vi tillslut skulle få gå på planet så säger herren i Air China-uniform att först så går dom med air-china-gold-super-vem-bryr-sig-member kort gå på, sen småbarn och sen gamla och först sen ska vi ”vanliga” få gå på. Alla Kineser får något vilt i blicken och tokspringer mot ingången och ställer sig i en behändig jätteklump precis framför disken. Sen får dom som skulle gå på lite tidigare tränga sig igenom massan av människor innan dom får komma på. Och så fortsätter det när han börjar ropa upp vilka nummer som ska gå på sen. Som tur var satt jag ganska långt fram i planet och gick därför på sist så jag slapp spektaklet. Men det var ganska kul att se på. Väl i planet visar jag min biljett för en flygvärdinna som säger åt mitt att ta ”first corridor to the left and then right”. Alltså förstår ni vilket stort plan det var! Jag har aldrig åkt så långt och var helt i chock. Korridorer liksom, herre! Men jag fick en bra sittplats bredvid en liten liten liten kvinnlig kines och en svettig svensk. Jag var nöjd och planet lyfte.
Efter ett tag började den vanliga ”vad vill ni ha och dricka”-scenen och sen kom maten ut. Trist nog för mig hade jag inte beställt vegmat och det var typ nudlar och biff i sås. Men jag tänker att fråga kan man ju alltid göra och då säger svensken bredvid min svensk att jag kan ta hans vegmat för han hade ändrat sig och ville hellre ha biff. Lite förvånad, men glad, sa jag tack och åt en jättegod gryta med tofu och nudlar. Svensken bredvid mig somnade typ i maten. Efter att maten var uppäten började filmen, som handlade om två bröder. Storebrorsan var jätteduktigt och snygg på allting, men väldigt snäll mot sin lillebror som verkade lite efterbliven. Han skrek mest. Dom bodde i ett skjul i hongkong och pappan var arg och mamman var tyst och sen fick storebrorsan leukemia och dog. Tror jag. Är inte helt hundra då det var så värdelös filmduk att man inte såg texten ens det minsta lilla. Men det gjorde ingenting för jag hade hörlurarna på mig, lyssnade på tonlägen i det dom sa och kände mig internationell. Grät floder gjorde jag också, för filmen var så sorglig, så det lilla lilla lilla damen bredvid mig blev alldeles obekväm. Sen ville jag sova, runt 22 svensk tid, men det ville inte den svenska idioten bredvid mig. Han hade nämligen precis vaknat ur sin matkoma och tyckte att det var helt lugnt att ha på spotlight-lampan så att han kunde läsa. Rakt i mina ögon tills klockan 01.00. Gullig kille. Sen när muppen äntligen släckte så väcktes jag klockan 02.00 av flygvärdinnorna för då var klockan 08.00 i Beijing och då var det visst frukost. Juice, youghurt, skinkmacka och en bit mintchoklad bjöds men kan inte påstå att frukost mitt i natten var sådär jättelockande. Men somna om gick inte då hela planet var ljust som på dagen och alla började prata igen.
Väl framme i Beijing var det helt gigantiskt. Först fick vi åka 6 långa rulltrappor, sånna som går rakt fram, på rad för att sen ta ett litet tåg till bagaget. Det var väldigt fullt i tåget och jag och en kvinna satt på två stolar mot en vägg, inget konstigt med det, tills det kom en liten kinesisk man som ville klämma sig ner mellan oss. Det där med ”min zon” och ”1 meter ifrån”-regeln som vi håller så hårt på i Sverige har dom inte riktigt anammat här. Så i tio minuter hade jag en liten kinesisk herre sittandes på mitt ena ben. Men bagaget hade kommit fram och jag gick och checkade in på nytt för att sedan vänta ett par timmar på mitt plan mot Ningbo. När jag väl gick på den lilla bussen som skulle ta oss till planet så insåg jag att jag var den enda icke-Kinesen och att alla, mer eller mindre, glodde lite på den trötta, bleka, långa tjejen i fläta. På planet kunde ingen engelska men flygvärdinnan tyckte mitt hår var häftigt ”like hair, like hair” sa hon och klappade mig på flätan. Väl framme möttes jag av Pan Yu som hade en skylt där det stod mitt namn, kände mig lite som en kändis faktiskt. Sen gick vi till hans bil som var vääärldens vrålåk och när jag sa ”nice car!” så såg han rätt nöjd ut, haha. Efter flera nära-döden upplevelser så blev jag visad till min lägenhet och sen fick jag och tre andra nyanlända svenskar åka med Pan Yu i hans häftiga bil till ett gigantiskt köpcentrum tio minuter från skolan. ”Wanda plaza” heter det och vi gick till en affär som heter ”Wall-Mart” som har allt. Verkligen precis allting som man kan tänka sig. TV, tidingar, mat, vatten, läsk, kuddar, husgeråd, schampoo, torkade ankor, inlagde ålar, levande sköldpaddor, godis i mängder, sprit, öl och cyklar. Där köpte vi lite saker som man behöver för att ”komma igång” och jag fyllde typ en vagn full av grejer för 250 kronor. Allting är så otroligt billigt. På kvällen var vi ute och åt på Wanda plaza och tog taxi dit, en resa som kanske tar tio minuter. Vet ni vad det kostar? 11 yuan som är typ 12 svenska kronor. Allting under 3 km kostar 11 yuan och efter så kostar det två youan per km. Om jag säger såhär, det kommer bli mycket taxiåkande.
Och nu ligger jag i sängen och det spöregnar utanför, regnperiod tydligen, jippi! Men som tur är har jag en fungerande AC så att det är ganska svalt och skönt här inne, tillskillnad från Johan i lgh under mig som varken har fläkt eller AC, alla andra har båda. Han lär svettad som fa-an. Nu ska jag sova, god natt!
