En vecka!
Hej vänner!
Så var det helt plötsligt bara en vecka kvar av mitt första halvår som guling! Konstigt att det inte känns ett dugg rasistiskt att skämt om sneda ögon eller gul hudfärg. Hade jag skrivit "mitt första år som blåneger!" skulle jag genast ha tänkt både en och två gånger innan jag bestämde mig hvis jag skulle spara det uttalandet eller inte. Men efter alla miljoner gånger som kineser har tittat på mig, tagit foton på mig, skrattat åt min kinesiska eller bara stirrat så känner jag att jag faktiskt får säga det både en eller två gånger. Guling guling guling. Jag fick förresten en aning om hur det måste ha känts (fortfarande känns för vissa) när det var riktigt exotiskt och ovanligt att vara mörkhyad i vårat Sverige. Eller hur det är att tillhöra en minoritet som blir utstirrad av den enda anledningen att man inte riktigt hade dom generna för att se ut som den "stora massan". Kommer att tänka på det där jätteroliga paralament-programmet när Johan Rehborg får "tips från coachen" att prata illa om minoriteter och han säger "Jag ogillar allt som är litet till antalet. Det är vi, den stora massan, som gäller." Det är ibland lite så det känns här i Kina, ni anar inte hur trött jag är på att hela tiden bli utstirrad när man går in i ett rum, restaurang, gata eller vart fan som helst där det inte finns utlänningar. Men tillbaka till det speciella ögonblicket då jag verkligen kände att det är med att vara mörkhyad kan inte ha varit alltför roligt i trångsynta Europa på 40-talet. Jag är ute på backgate, stället med massa små stånd där dom säljer snabbmat "the chinese way". Jag ska köpa ett bröd som är stekt med ägg och jättegott och ställer mig efter två herrrar som står före mig i kön (jobba fortfarande starkt på det här med kö). Som vanligt skrikfrågar kvinnan som gör bröden vad jag vill ha (det är så kul att dom frågar det för oftast säljer dom bara en grej så det är likosm självklart vad man står där och trampar för) och jag säger att jag vill ha en med ägg, tack. Var av hela kön plus snubben som bakar bröden och lite löst folk börjar stirra. Sen kommer det jobbiga; kärringen med äggen börjar prata om mig på kinesiska. Det har hon säkert gjort förut med nu var skillnaden att jag förstod. Ta inte det är fel, för det är inget elakt, men att stå där som något efterblivet mähä medan folk omkring, för hon pratade såklart med folk i kön, känns ganska olustigt. Hon sa att hon ofta hade utlänningar vid sitt stånd och att jag brukade äta två och därför var jag stor i maten (vilket jag inte gör, men ibland köper jag med mig till någon). Sen säger den ena att han vill prata med en utlänning och böjer sig sedan fram och skriker lite sådär övertydligt (mamma; Är den DANSKA korven lika god som den SVENSKA?!) "hen hao chi ma?" Vilket betyder typ "god mat, va?" Och jag kände liksom hur jag ville slå honom. Så jag sa "bu dong" jag förstår inte och fortsatte att vänta på mitt bröd. Han såg lite ledsen ut men det tyckte jag att han har förtjänat. Nu kanske inte det här låter som någonting sådär jättejobbigt men addera 6 månader av ständigt sådana här upplevelser. Du provar skor och försäljaren kallar dit sina polare för att du har strl 39 dvs gigantiska fötter. Köp mascara och du har en publik på 10 personer runt omkring dig som tittar på. Köp mat och alla undrar vad du har köpt. Gå in i ett rum och alla börjar viska "laowai", "utlänning" utan att du egentligen gjort någonting mer än att gå in i rummet. Prata mandarin och alla skrattar (inte nödvändigtvis för du säger någonting fel utan mest av den anledningen att du pratar). Man blir less. En spansk kille här har börjat svara alla på spanska när dom är jobbiga, det ger den effekten att kineserna blir osäkra och går iväg. Ska försöka nästan gång. Fast svenska då.
Nog om det.
Jag kommer som sagt hem om en vecka, helt sjukt! Tänk att jag har varit här borta i ett halvt år då, vad snabbt tiden går! Och även om jag gnäller lite i texten innan så är jag väldigt glad över att jag har möjligheten att stanna ett halvt år till och verkligen lära mig det här språket och människorna. För det är, i det stora hela, en otroligt positiv upplevelse att komma till Kina. Men h e r r e g u d vad jag saknar er därhemma! Och mitt, eller okej mammas, piano! Jag har inte sagt det för jag har tyckt att det verkar lite konstigt, men jag har drömt om det där pianot minst ett par gånger sen jag kom hit. Det är verkligen världens roligaste tidsfördriv/hobby/avkopplings-syssla någonsin och jag saaaaknar det!
För att avrunda det här helt osammanhängande inlägget så ska jag berätta om vad som hände för typ en timme sen. Det knackade på dörren med jag satt och målade naglarna, ny hobby nu när piano är en så tung grej att ha med sig på flyget, så det tog lite tid innan jag öppnade dörren. Men när jag gör det så står ingen där men på marken precis framför dörren står;
en låda med munkar! Blev alldeles till mig och åt två direkt, det var himmelskt. Har mina aningar om vem det kan vara men är inte helt säker. Glad som tusan blev jag iallafall.
Hoppas allt är bra med er, snart syns vi!
Pussar och kramar
Så var det helt plötsligt bara en vecka kvar av mitt första halvår som guling! Konstigt att det inte känns ett dugg rasistiskt att skämt om sneda ögon eller gul hudfärg. Hade jag skrivit "mitt första år som blåneger!" skulle jag genast ha tänkt både en och två gånger innan jag bestämde mig hvis jag skulle spara det uttalandet eller inte. Men efter alla miljoner gånger som kineser har tittat på mig, tagit foton på mig, skrattat åt min kinesiska eller bara stirrat så känner jag att jag faktiskt får säga det både en eller två gånger. Guling guling guling. Jag fick förresten en aning om hur det måste ha känts (fortfarande känns för vissa) när det var riktigt exotiskt och ovanligt att vara mörkhyad i vårat Sverige. Eller hur det är att tillhöra en minoritet som blir utstirrad av den enda anledningen att man inte riktigt hade dom generna för att se ut som den "stora massan". Kommer att tänka på det där jätteroliga paralament-programmet när Johan Rehborg får "tips från coachen" att prata illa om minoriteter och han säger "Jag ogillar allt som är litet till antalet. Det är vi, den stora massan, som gäller." Det är ibland lite så det känns här i Kina, ni anar inte hur trött jag är på att hela tiden bli utstirrad när man går in i ett rum, restaurang, gata eller vart fan som helst där det inte finns utlänningar. Men tillbaka till det speciella ögonblicket då jag verkligen kände att det är med att vara mörkhyad kan inte ha varit alltför roligt i trångsynta Europa på 40-talet. Jag är ute på backgate, stället med massa små stånd där dom säljer snabbmat "the chinese way". Jag ska köpa ett bröd som är stekt med ägg och jättegott och ställer mig efter två herrrar som står före mig i kön (jobba fortfarande starkt på det här med kö). Som vanligt skrikfrågar kvinnan som gör bröden vad jag vill ha (det är så kul att dom frågar det för oftast säljer dom bara en grej så det är likosm självklart vad man står där och trampar för) och jag säger att jag vill ha en med ägg, tack. Var av hela kön plus snubben som bakar bröden och lite löst folk börjar stirra. Sen kommer det jobbiga; kärringen med äggen börjar prata om mig på kinesiska. Det har hon säkert gjort förut med nu var skillnaden att jag förstod. Ta inte det är fel, för det är inget elakt, men att stå där som något efterblivet mähä medan folk omkring, för hon pratade såklart med folk i kön, känns ganska olustigt. Hon sa att hon ofta hade utlänningar vid sitt stånd och att jag brukade äta två och därför var jag stor i maten (vilket jag inte gör, men ibland köper jag med mig till någon). Sen säger den ena att han vill prata med en utlänning och böjer sig sedan fram och skriker lite sådär övertydligt (mamma; Är den DANSKA korven lika god som den SVENSKA?!) "hen hao chi ma?" Vilket betyder typ "god mat, va?" Och jag kände liksom hur jag ville slå honom. Så jag sa "bu dong" jag förstår inte och fortsatte att vänta på mitt bröd. Han såg lite ledsen ut men det tyckte jag att han har förtjänat. Nu kanske inte det här låter som någonting sådär jättejobbigt men addera 6 månader av ständigt sådana här upplevelser. Du provar skor och försäljaren kallar dit sina polare för att du har strl 39 dvs gigantiska fötter. Köp mascara och du har en publik på 10 personer runt omkring dig som tittar på. Köp mat och alla undrar vad du har köpt. Gå in i ett rum och alla börjar viska "laowai", "utlänning" utan att du egentligen gjort någonting mer än att gå in i rummet. Prata mandarin och alla skrattar (inte nödvändigtvis för du säger någonting fel utan mest av den anledningen att du pratar). Man blir less. En spansk kille här har börjat svara alla på spanska när dom är jobbiga, det ger den effekten att kineserna blir osäkra och går iväg. Ska försöka nästan gång. Fast svenska då.
Nog om det.
Jag kommer som sagt hem om en vecka, helt sjukt! Tänk att jag har varit här borta i ett halvt år då, vad snabbt tiden går! Och även om jag gnäller lite i texten innan så är jag väldigt glad över att jag har möjligheten att stanna ett halvt år till och verkligen lära mig det här språket och människorna. För det är, i det stora hela, en otroligt positiv upplevelse att komma till Kina. Men h e r r e g u d vad jag saknar er därhemma! Och mitt, eller okej mammas, piano! Jag har inte sagt det för jag har tyckt att det verkar lite konstigt, men jag har drömt om det där pianot minst ett par gånger sen jag kom hit. Det är verkligen världens roligaste tidsfördriv/hobby/avkopplings-syssla någonsin och jag saaaaknar det!
För att avrunda det här helt osammanhängande inlägget så ska jag berätta om vad som hände för typ en timme sen. Det knackade på dörren med jag satt och målade naglarna, ny hobby nu när piano är en så tung grej att ha med sig på flyget, så det tog lite tid innan jag öppnade dörren. Men när jag gör det så står ingen där men på marken precis framför dörren står;
en låda med munkar! Blev alldeles till mig och åt två direkt, det var himmelskt. Har mina aningar om vem det kan vara men är inte helt säker. Glad som tusan blev jag iallafall.
Hoppas allt är bra med er, snart syns vi!
Pussar och kramar
Kommentarer
Postat av: John & Pat
Hi Tove, you will soon be home to that wonderful Swedish welcome by your family and friends and the time will simply fly by with so much catching up of news to be done. Have a good journey home and some rest and relaxation before you resume your course. Congratulations on your achievement to date. Cheers! J.& P.
Trackback
