Skola
Hej vänner!
Förra inlägget som hette "skola" handlade visst också om mat... Det är nog bara för att det är så mycket roligare att skriva och fota mat än att skriva och fota en skola. Men nu tänkte jag berätta lite om min skola, Zhejiang Wanli University International College.
Skolan är ett gigantiskt komplex som har 60 olika byggnader med flera tusen klassrum. Det går både internationella studenter som mest är från Japan, Ryssland och Vietnamn och "vanliga" kineser. Tydligen är det ganska dyrt att gå på Wanli, i kinesiska mått mätt, så det är lite överklassbarn som går här. Ingenting man märker av eller så men jag fick det berättat för mig, och säger dom att det är så så tror jag dom. Lektionerna börjar klockan 8 på morgonen och håller på till 11.25 då det är lunchrast i två och en halv timme. I oktober ändras dock schemat och det blir lunch i 2 timmar, men då får man sluta 30 minuter tidigare så det är ju bra. Det är en väldigt lång lunch men det är bara för att 1. alla ska hinna äta och 2. det är ganska vanligt att man går och lägger sig ett tag på lunchen, siesta a la China. Efter lunch börjar klasserna igen vid 14.00 och då kan man gå till 17.35. Sen finns det även kvällskurser, som är valbara, och dom håller på från 18.30-20.00. Jag har två valbara kurser som jag läser, Taiji (sporten ni vet) samt American history. Min längsta dag är på tisdagar då jag går från 8.00-17.25, men med den långa lunchen så känns det inte så farligt och lektionerna är intressanta. Alla har samma tider på lektionerna så det är inringning, sen ringer det för 5 minuters rst, sen ringer det in från rasten och sen ringer det ut igen. Någonting som jag som svensk tycker är lite exotiskt, haha. Men smidigt, man behöver inte fundera på om läraren drar över eller börjar för tidigt eller så, det är bara att följa klockan.
Klassen består av människor från Japan, Polen, Sverige, Spanien, Frankrike, Kenya, Vietnam, Korea och Indonesien. Det är nästan bara killar av någon anledning, men alla är snälla och glada och lite blyga såhär i början. Vi är alla nybörjare och vi verkar lära oss ungefär lika fort, förutom tjejen från Korea, hon fattar lite snabbare än alla andra...
Vi har nu gått i skolan i 3 dagar och vi har fått läxor i varje ämne varje dag, så det är tempo på lektionerna. Det enda som jag har svårt för är att dom är väldigt glada här i Kina att lära sig allt "by heart", någonting som jag nästan aldrig har behövt göra förut. Det är klart att jag har lärt mig saker, pluggat och förstått för att klara proven. Men det här är mer lära sig ramsor, långa haranger med konversationer, sånger och dikter. Nästan alltid efter ett par genomläsningar så säger läraren "Put down your books!" och sen förväntas man kunna det som man precis läst, by heart. Men det kommer väl det med, är väl som allting, man behöver bara "komma in i det".
Idag har vi börjat sätt i hopp meningar och dom går ganska fort framåt. Redan nu efter 3 dagar förväntas vi kunna 40 ord, sätta ihop till meningar, komma ihåg tecknen, kunna skriva dom samt förstå grammatiken bakom allting. Men just nu är det så pass enkla ord så det går bra, men fortsätter dom i samma takt så gäller det att inte hamna efter. Jag kunde ju verkligen ingenting när jag kom hit, ingenting. Det är inte som när man läste Franska, för då hade man en aning om hur språket lät, man kunde lite ord och man hade ett försrång eller hur man ska säga. Här sitter man som ett frågetecken och man kan inte för sitt liv förstå någonting som läraren inte har gått igenom. Sen är det dessutom väldigt svårt att få in melodin i språket, både när man pratar och när man lyssnar. Som ni vet så betyder ett ord på mandarin 4 olika saker. Det beror bara på hur man betonar ordet. Och om ni tror att det är någon överdriver betoning som man alltid kan förstå så tror ni feeeeel. Det är så små skillnader att det är löjligt. Ta svenskan tillexempel, är det någon som kommer till som "ny svensk" och försöker prata och kanske säger "aferen" så kan vi ju fortfarande förstå att dom kanske menar affären. Men så fungerar det inte här, för om du säger mà men menar ma så har du precis sagt svära istället för mamma, och då blir det ju helt fel. Och så är det hela tiden, så det gäller att verkligen förstå hur du ska uttala det samt förstå hur du ska lyssna efter tonerna i orden. Men det kommer, det gör det. Men man behöver lite tid att få in melodin i huvudet bara.
Men det är jätteroligt och det blir verkligen en riktig ego-boost när man förstår och kan hänga med i lätta konversationer (vad heter du, vart är du ifrån, hur gammal är du, hur mår du) och svara.
Nu är klockan 16.31 och regnet öser ner utanför, det är regnperiod som sagt. Klockan 18.30 ska jag spela badminton med Amanda och hennes kompisar men tills dess ska jag plugga.
Det här är f.ö mitt studentpass som gör att jag får låna böcker på biblioteket och vara igympasalen och dylikt. Men fotot var det fulaste jag någonsin sett. Ni som vet; tänk er mitt friskis&svettis-kort tillsammans med mitt norska leg... Det är vidrigt, haha.
Nej, plugg var det.
Puss och kram
Förra inlägget som hette "skola" handlade visst också om mat... Det är nog bara för att det är så mycket roligare att skriva och fota mat än att skriva och fota en skola. Men nu tänkte jag berätta lite om min skola, Zhejiang Wanli University International College.
Skolan är ett gigantiskt komplex som har 60 olika byggnader med flera tusen klassrum. Det går både internationella studenter som mest är från Japan, Ryssland och Vietnamn och "vanliga" kineser. Tydligen är det ganska dyrt att gå på Wanli, i kinesiska mått mätt, så det är lite överklassbarn som går här. Ingenting man märker av eller så men jag fick det berättat för mig, och säger dom att det är så så tror jag dom. Lektionerna börjar klockan 8 på morgonen och håller på till 11.25 då det är lunchrast i två och en halv timme. I oktober ändras dock schemat och det blir lunch i 2 timmar, men då får man sluta 30 minuter tidigare så det är ju bra. Det är en väldigt lång lunch men det är bara för att 1. alla ska hinna äta och 2. det är ganska vanligt att man går och lägger sig ett tag på lunchen, siesta a la China. Efter lunch börjar klasserna igen vid 14.00 och då kan man gå till 17.35. Sen finns det även kvällskurser, som är valbara, och dom håller på från 18.30-20.00. Jag har två valbara kurser som jag läser, Taiji (sporten ni vet) samt American history. Min längsta dag är på tisdagar då jag går från 8.00-17.25, men med den långa lunchen så känns det inte så farligt och lektionerna är intressanta. Alla har samma tider på lektionerna så det är inringning, sen ringer det för 5 minuters rst, sen ringer det in från rasten och sen ringer det ut igen. Någonting som jag som svensk tycker är lite exotiskt, haha. Men smidigt, man behöver inte fundera på om läraren drar över eller börjar för tidigt eller så, det är bara att följa klockan.
Klassen består av människor från Japan, Polen, Sverige, Spanien, Frankrike, Kenya, Vietnam, Korea och Indonesien. Det är nästan bara killar av någon anledning, men alla är snälla och glada och lite blyga såhär i början. Vi är alla nybörjare och vi verkar lära oss ungefär lika fort, förutom tjejen från Korea, hon fattar lite snabbare än alla andra...
Vi har nu gått i skolan i 3 dagar och vi har fått läxor i varje ämne varje dag, så det är tempo på lektionerna. Det enda som jag har svårt för är att dom är väldigt glada här i Kina att lära sig allt "by heart", någonting som jag nästan aldrig har behövt göra förut. Det är klart att jag har lärt mig saker, pluggat och förstått för att klara proven. Men det här är mer lära sig ramsor, långa haranger med konversationer, sånger och dikter. Nästan alltid efter ett par genomläsningar så säger läraren "Put down your books!" och sen förväntas man kunna det som man precis läst, by heart. Men det kommer väl det med, är väl som allting, man behöver bara "komma in i det".
Idag har vi börjat sätt i hopp meningar och dom går ganska fort framåt. Redan nu efter 3 dagar förväntas vi kunna 40 ord, sätta ihop till meningar, komma ihåg tecknen, kunna skriva dom samt förstå grammatiken bakom allting. Men just nu är det så pass enkla ord så det går bra, men fortsätter dom i samma takt så gäller det att inte hamna efter. Jag kunde ju verkligen ingenting när jag kom hit, ingenting. Det är inte som när man läste Franska, för då hade man en aning om hur språket lät, man kunde lite ord och man hade ett försrång eller hur man ska säga. Här sitter man som ett frågetecken och man kan inte för sitt liv förstå någonting som läraren inte har gått igenom. Sen är det dessutom väldigt svårt att få in melodin i språket, både när man pratar och när man lyssnar. Som ni vet så betyder ett ord på mandarin 4 olika saker. Det beror bara på hur man betonar ordet. Och om ni tror att det är någon överdriver betoning som man alltid kan förstå så tror ni feeeeel. Det är så små skillnader att det är löjligt. Ta svenskan tillexempel, är det någon som kommer till som "ny svensk" och försöker prata och kanske säger "aferen" så kan vi ju fortfarande förstå att dom kanske menar affären. Men så fungerar det inte här, för om du säger mà men menar ma så har du precis sagt svära istället för mamma, och då blir det ju helt fel. Och så är det hela tiden, så det gäller att verkligen förstå hur du ska uttala det samt förstå hur du ska lyssna efter tonerna i orden. Men det kommer, det gör det. Men man behöver lite tid att få in melodin i huvudet bara.
Men det är jätteroligt och det blir verkligen en riktig ego-boost när man förstår och kan hänga med i lätta konversationer (vad heter du, vart är du ifrån, hur gammal är du, hur mår du) och svara.
Nu är klockan 16.31 och regnet öser ner utanför, det är regnperiod som sagt. Klockan 18.30 ska jag spela badminton med Amanda och hennes kompisar men tills dess ska jag plugga.
Det här är f.ö mitt studentpass som gör att jag får låna böcker på biblioteket och vara igympasalen och dylikt. Men fotot var det fulaste jag någonsin sett. Ni som vet; tänk er mitt friskis&svettis-kort tillsammans med mitt norska leg... Det är vidrigt, haha.
Nej, plugg var det.
Puss och kram
Kommentarer
Trackback
