Underbar onsdag!
Hej vänner!
Jag har haft en helt sjukt bra onsdag här, jag vet inte riktigt vart jag ska börja berätta! Jag vet inte riktigt om jag har berättat att jag och Melissa (fransyska, 1.80, har pluggat kinesiska i 5 år men kan fortfarande knappt mer än jag) skulle sjunga Waka Waka även på en "lite" föreställning här på campus. Vi sa först ja, sen ändrade vi oss för vi har så mycket att göra (men note to selv; helt omöjligt att frösöka ändra planer med en kines, går inte, helt omöjligt) så vi blev tvugna att göra det endå. Första gången vi gick till övningen var vi kolugna. Vi tänkte att det här blir nog ingen stor grej, och vi ska ju bara sjunga lite på en låt vi redan kan osv osv. FEL. Fel fel fel fel. Det första vi möts av är 30 kineser som står i ett rum där det dansar några superseriösa människor. Ni vet, dom ligge ri konstiga positioner på golvet och bänder ut och in på sig själva. Vi får lite scenskräck men tänker att det här blir nog bra. Så vi spottar upp oss och väntar på vår tur. När det bli vår tur visar det sig att alla inne i rummet vill titta (plus lite löst folk som sniffade upp att det var utlänningar som skulle sjunga) och vi hade ingen musik, ingen dans, ingenting. Så vi kände oss lite fåniga när vi skulle sjunga, men vi gjorde det. Och dom blev jättenöjda och sa "you're gonna be the stars of the evening!" osv osv osv. Vi blev ju såklart nöjde med det, men jag måste erkänna att jag fortfarande kände mig ganska medelmåttig. Kineser gör alltid allting så jävla fullt ut, finns ingen halvfart. Kan du sjunga då KAN DU SJUNGA. Det här med "kör för alla" och "alla kan sjunga" skrattar dom rått åt i det här landet. Anyway. Sne hände inte så mycket mer och jag tänkte inte mer på det. Vi övade inför Hangzou (som är det stora uppträdandet som vi ska göra där jag och Melissa sjunger samma låt), pluggade och åt mat. Ingenting ovanligt alltså. Sen skulle vi ha övning nummer två. Det hela börjar att några random kineser ringer oss, möter upp och och eskorterar oss till stället där vi ska vara (här på campus). Det vi då möter är en helt enorm aula. Det går in 2000 pers där och scenen är enorm. Där ska vi tydligen rocka loss till waka waka och improviserad afrikanska (nej det är inget språk, jag veeeeet). Vi gör det, inser helt plötsligt att det här är inte en så lite grej som vi har blivit informerade om och går hem och svettas lite.
Igår åkte jag, Melissa och instruktören (25 år, har inget riktigt namn för vi kallar honom laoshi, lärare, han röker hela tiden och spenderar mesta tiden med att titta på sig själv i speglarna i salen) för att spela in Waka Waka (jävla tjat om den här låten). Och det var en helt okej inspelningstudio och det gick snabbt och det blev bra. Sjkt kul var det och dom såg så nöjda ut när vi var klara.
Sen hände det som var typ bland det roligaste uppträdandet jag har gjort. Det visar sig nämligen att den "lilla! grejen vi sagt ja till ha eskalerat och blivit värsta grejen. 2000 pers, plus folk som stod längs väggarna, Ningbos goverment och alla lärare på skolan var där. Det var helt sjukt! Jag var supernervös, som vanligt, men alla hade så höga förväntningar så det blev liksom inte bättre. Men när vi gick upp på scen HERREGUD vilken kick! Halva salen ställde sig upp (innan vi öppnat käften, men vi är ju utlänningar!) och börjde applådera och skrika. Sen släppte nervositeten HELT! (Hejja hejja hejja! Efter 6 år har mitt ihärdiga försöka att vara på scenen utan att bryta ihopp gett resultat!) Och när vi dansade så skrek dom, när vi sjöng skrek dom och jag kände mig som en rockstjärna när jag klappade mina händer (i tack, ni vet lite sådär "kom igen kom igen vi är tillsammans i den här låten") och alla följde efter! Det var heeeelt galet och så otroligt kul! Jag är helt överspeedad! Och läng scenkanten stod det kameror (som i IDOL ni vet!!!) och efteråt vill två tidningar intervju oss och sen tackade Ningbos goverment oss genom att ta i hand. Coolt coolt coolt!
Jag är så otroligt tacksam att jag blev "tvingad" in i det här (uppträdandet alltså) för det var så jävla kul. Och vi ska få bilder och videoinspelning om ett par dagar också, det här ska jag visa för er alla så många gånger så att det kommer stå er upp i halsen tillslut. Sne ska jag visa det för mamma några gånger till, för jag vet att du orkar med det. Sen ska jag visa det för mina, framtida, barn!!!
Andas.
Summa summarum; Jag älskar allt och alla just nu.
Puss och kram!
Jag har haft en helt sjukt bra onsdag här, jag vet inte riktigt vart jag ska börja berätta! Jag vet inte riktigt om jag har berättat att jag och Melissa (fransyska, 1.80, har pluggat kinesiska i 5 år men kan fortfarande knappt mer än jag) skulle sjunga Waka Waka även på en "lite" föreställning här på campus. Vi sa först ja, sen ändrade vi oss för vi har så mycket att göra (men note to selv; helt omöjligt att frösöka ändra planer med en kines, går inte, helt omöjligt) så vi blev tvugna att göra det endå. Första gången vi gick till övningen var vi kolugna. Vi tänkte att det här blir nog ingen stor grej, och vi ska ju bara sjunga lite på en låt vi redan kan osv osv. FEL. Fel fel fel fel. Det första vi möts av är 30 kineser som står i ett rum där det dansar några superseriösa människor. Ni vet, dom ligge ri konstiga positioner på golvet och bänder ut och in på sig själva. Vi får lite scenskräck men tänker att det här blir nog bra. Så vi spottar upp oss och väntar på vår tur. När det bli vår tur visar det sig att alla inne i rummet vill titta (plus lite löst folk som sniffade upp att det var utlänningar som skulle sjunga) och vi hade ingen musik, ingen dans, ingenting. Så vi kände oss lite fåniga när vi skulle sjunga, men vi gjorde det. Och dom blev jättenöjda och sa "you're gonna be the stars of the evening!" osv osv osv. Vi blev ju såklart nöjde med det, men jag måste erkänna att jag fortfarande kände mig ganska medelmåttig. Kineser gör alltid allting så jävla fullt ut, finns ingen halvfart. Kan du sjunga då KAN DU SJUNGA. Det här med "kör för alla" och "alla kan sjunga" skrattar dom rått åt i det här landet. Anyway. Sne hände inte så mycket mer och jag tänkte inte mer på det. Vi övade inför Hangzou (som är det stora uppträdandet som vi ska göra där jag och Melissa sjunger samma låt), pluggade och åt mat. Ingenting ovanligt alltså. Sen skulle vi ha övning nummer två. Det hela börjar att några random kineser ringer oss, möter upp och och eskorterar oss till stället där vi ska vara (här på campus). Det vi då möter är en helt enorm aula. Det går in 2000 pers där och scenen är enorm. Där ska vi tydligen rocka loss till waka waka och improviserad afrikanska (nej det är inget språk, jag veeeeet). Vi gör det, inser helt plötsligt att det här är inte en så lite grej som vi har blivit informerade om och går hem och svettas lite.
Igår åkte jag, Melissa och instruktören (25 år, har inget riktigt namn för vi kallar honom laoshi, lärare, han röker hela tiden och spenderar mesta tiden med att titta på sig själv i speglarna i salen) för att spela in Waka Waka (jävla tjat om den här låten). Och det var en helt okej inspelningstudio och det gick snabbt och det blev bra. Sjkt kul var det och dom såg så nöjda ut när vi var klara.
Sen hände det som var typ bland det roligaste uppträdandet jag har gjort. Det visar sig nämligen att den "lilla! grejen vi sagt ja till ha eskalerat och blivit värsta grejen. 2000 pers, plus folk som stod längs väggarna, Ningbos goverment och alla lärare på skolan var där. Det var helt sjukt! Jag var supernervös, som vanligt, men alla hade så höga förväntningar så det blev liksom inte bättre. Men när vi gick upp på scen HERREGUD vilken kick! Halva salen ställde sig upp (innan vi öppnat käften, men vi är ju utlänningar!) och börjde applådera och skrika. Sen släppte nervositeten HELT! (Hejja hejja hejja! Efter 6 år har mitt ihärdiga försöka att vara på scenen utan att bryta ihopp gett resultat!) Och när vi dansade så skrek dom, när vi sjöng skrek dom och jag kände mig som en rockstjärna när jag klappade mina händer (i tack, ni vet lite sådär "kom igen kom igen vi är tillsammans i den här låten") och alla följde efter! Det var heeeelt galet och så otroligt kul! Jag är helt överspeedad! Och läng scenkanten stod det kameror (som i IDOL ni vet!!!) och efteråt vill två tidningar intervju oss och sen tackade Ningbos goverment oss genom att ta i hand. Coolt coolt coolt!
Jag är så otroligt tacksam att jag blev "tvingad" in i det här (uppträdandet alltså) för det var så jävla kul. Och vi ska få bilder och videoinspelning om ett par dagar också, det här ska jag visa för er alla så många gånger så att det kommer stå er upp i halsen tillslut. Sne ska jag visa det för mamma några gånger till, för jag vet att du orkar med det. Sen ska jag visa det för mina, framtida, barn!!!
Andas.
Summa summarum; Jag älskar allt och alla just nu.
Puss och kram!
Kommentarer
Postat av: mamma
Låter helt galet kul...,Känner mig nästan lite avis..!! Ser framemot att få se inspelningen!!! Puss puss och lycka till i helgen nu!! / mamsen
Postat av: Anonym
Vet du vad farfar hade sagt?? "Vicken grej", det säger jag också. Lycka till Tove.
Kramar från farmor, som just nu tittR på "Kinas mat"
Postat av: Jenny
FASEN VAD COOLT TOVE! Du får gärna tjata om videon för mig, om igen! grymt! Om du inte passar dig så blir du nästa Meja där som var så grymt stor utan att typ någon i Sverige fattat det.
Stora kramar! jättekul att läsa det du skriver, för du skriver som du pratar o det vet du att jag gillar!
Trackback
